- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
14

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 9. I hagen. Efter Amanda Kerfstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon var tyst hela dagen. Klas satt vid läxboken, när
han var inne. Det var så ovanligt stilla i stugan. Han
hörde bara, hur flugorna surrade mot de små fönsterrutorna,
liksom de sagt: »Fy skam, fy skam, baktalare!» Ty Maja
Lisa, som eljest brukade sjunga så glatt vid sitt arbete,
öppnade inte munnen på hela dagen.

På kvällen gräddade hon pannkakor. Hon hade bara
en liter skummad mjölk om dagen att dela på. Hälften hade
gått åt att slå i vattvällingen på morgonen. Utspädd med
vatten oeh mjöl, räckte inte återstoden till mer än sex
pannkakor. Hon lade för tre åt fadern. Klas och hon brukade
annars dela så, att de fingo en och en halv var, men nu gav hon
Klas två och nöjde sig med en själv.

Vad det kändes tjockt i halsen på Klas! Han fick
omöjligt ner mer än en. Den andra smög han undan, när Maja
Lisa vände sig bort.

Och så sänkte sig natten över den lilla stugan, och de
sovo där inne.

Men efter ett par timmar vaknade Maja Lisa vid att
någon stod vid hennes bädd. Hon kände i sitt ansikte ett par
små händer, som letade efter hennes mun och ihärdigt sökte
att stoppa i den något mjukt. Det var pannkakan.

»Ät opp den», sade Klas med snyftande röst, »ät opp
den, för jag är så rysligt ledsen. Om du inte förlåter mig,
så går jag ut på vida jorden och kommer aldrig igen. De
hade så stora, tjocka smörgåsar, och vi får aldrig smaka smör

–eller — vetebröd — och därför så–-men jag

vill aldrig mer tala — ett ont ord. — För jag tycker mest
om dig i hela världen.»

Ja, Maja Lisa åt pannkakan och förlät honom. Det
hade hon önskat göra hela dagen, fast det varit så svårt
för henne att börja. Och det bästa var, att Klas höll ord.
Han talade inte mer illa om någon människa, ty
pannkaks-läxan glömde han aldrig.

Efter Amanda Kerfstedt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free