Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 15. Kungen, mjölnaren och mjölnarens Pålle. Folksaga efter Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kungsord på», svarade kungen, och så for han i väg, så att
dammet rök kring hjulen.
Då nu mjölnaren hörde detta, tittade han ut. När han
så fick se, att det satt en guldkrona på vagnstaket, och att
kungliga betjänter stodo bakpå, så vart han riktigt vaken.
»Tröste mig, fattiga människa, så jag burit mig åt!»
ropade han och började springa fram och åter på golvet och
rev sig bakom örat. »Jag blir levande olycklig för kungen!»
Bäst som han nu sprang, steg länsmannen in, och han
var skickad av kungen själv.
Med honom hade kungen sänt ett bud, att som mjölnaren
levde utan besvär och bekymmer, så skulle han komma till
slottet ien viss dag, och det var ändå bara tre dagar (dit.
Och vid hovet ville kungen sätta på mjölnaren tre frågor,
som han skulle besvara. Men svarade han inte rätt, så
skulle det inte komma att gå honom väl.
Nu tog Bengt illa vid sig, ty han var inte fyndig och
hade det svårt, när han skulle tänka. Han gick omkring dag
och natt i suckan och vånda och hade gärna kastat sig i
kvarndammen, om bara inte vattnet varit så kallt. När
så två dar voro gångna, var han mycket smalare än förut,
ty nu levde han inte längre utan bekymmer.
Men i kvarnen hade Bengt flera drängar, och en av
dem hette Pålle. Han, Pålle, ansågs inte just för
någonting, ty han var liten till växten och fåordig i talet.
Därför fick han inte vara inne i kvarnkammaren, där de andra
drängarna höllo till och hade det muntert, utan han satt,
då han ej arbetade, under stora kvarntrumman. Men på
det sättet hade han kommit att tänka för sig själv, då han
ej hade någon att tala med, och det är ibland inte så
tokigt att kunna.
När nu mjölnaren kom ned till kvarnen och var illa till
mods, frågade Pålle, hur det var fatt.
»Å, jag arme stackare, jag arme stackare, det är så illa,
så illa», svarade Bengt och berättade hela historien om
kungen och vad han befallt.
»Var det inte något annat», sade Pålle. »Jag ska resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
