Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 20. Småfågelkvitter. Efter Mathilda Langlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
SMÅFÅGELKVITTER.
ena, än den andra fågeln, så att domherren rakt inte visste,
var han hade dem. Nå, det gick inte heller.
Nu kom den gråsvarta kajan flygande.
»Vad är här för slags församling? Vad är det frågan
om ?» skrek hon.
»Jo, vi håller på att avgöra,- om vi ska stanna
kvar över vintern eller flytta till södern», sade domherren.
»Men det är svårt att räkna rösterna för och emot.»
»Asch», sade kajan föraktligt, »varför ska ni bråka om
det? Låt var och en göra, som han själv vill, så blir
allesammans belåtna.»
Det var då både rätt och förnuftigt talat, tyckte
allesammans, och så skildes de åt. Lärkor och ärlor, trastar och
bofinkar och en hel mängd andra småfåglar samlade gig i
stora flockar och gåvo sig ned över haven mot söder.
Domherren, blåmesen, talgoxen och alla deras vänner och
släktingar flögo till skogs och försörjde sig, så gott de kunde.
Visst hade de det litet knappt och svårt ibland, och kallt var
det, så att en och annan av dem nog råkade frysa ihjäl.
Men blev det allt för ont om maten, så sökte de sig fram till
gårdarna, och där fanns det för det mesta rönnbär åt
domherren, en sädeskärve åt sparvarna och en talgbit åt mesarna
och titorna, så att, hulr det var, drog man sig ändå fram.
Det kunde väl hända ibland, att någon av de små fåg*
larna ångrade sig litet, när han tänkte på hur gott
kamraterna i. södern hade det. Men då kom alltid domherren
fram med att det var ändå alltid bättre att stanna hemma
i sitt eget land och föda sig redeligen. än att giva sig
ut till f rämmande länder, där man k ande råka ihop med
allt möjligt patrask i fågelvärlden.
Och talgoxen sade alltid, att det var väl ändå inte så
helt med all härligheten där nere i södern, för då skulle
väl inte alla de fåglar, som resa dit ned vartenda år,
komma tillbaka hit och häcka och uppfostra sina barn här
hemma.
»Ty barnens uppfostran är ändå det angelägnaste», sade
talgoxen. Det höll han särskilt på, sade han.
Efter Mathilda Langlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
