- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
72

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 26. Rävfar. Av Hans Aanrud. Från norskan - 2. Störd ro - 3. Första anfallet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

av spänning. De höllo andan alldeles som han, när han
lurade på rov. Det var naturligtvis den långa svansens fel.
Han var alldeles säker på att det var bara den de hade
sett. Den var nog prydlig, och han ville inte undvara den,
men det var förargligt, vad den alltid föll i ögonen!

Ja, nu# var det förbi med freden, ty kände han
människorna och i synnerhet sådana där pojkbytingar rätt, så
fick han nu hålla vakt hela sommaren.

Han gick in till mor och ungarna med kråkan och bad
dem vara alldeles stilla. Så smög han ut den andra vägen,
kom fram vid den stora stenen, kröp utefter marken upp på
back-kanten, lade sig bakom en buske och kikade på
pojkarna. De lågo framför hålet och tittade in och talade
viskande med varandra. Så pekade den ene på en buske inte
långt frå*n hålet, den andre nickade. Därpå kröpo de
bakom den och lågo stilla och spejade mellan grenarna. Jo,
det kunde de tro! De skulle allt få vänta! Rävfar lade sig
ned på framtassarna och höll ögonen stadigt fästade på
busken. Och pojkarna lågo där stilla med ögonen stadigt
fästade på hålet. Så lågo de ända till middagen. Då reste
de sig, och nu voro de arga. De skulle minsann ta den
kanaljen på ett annat sätt, när Kan inte ville komma ut.

Den ene gick bort och skar en lång käpp, som han
började sticka in i hålet, under det att han skrek och
hojtade. Jo, pytt! De skulle inte tro, att de kunde komma
långt in med den! Ett stycke in gjorde gången en tvär,
sväng. Mycket riktigt! De märkte, att det inte gick. Då
kastade de sten in och grävde med händerna, så att de blevo
svettiga och röda, i ansiktet. Så hade de en lång
överläggning med varandra. De hämtade en tjock trädrot och drevo
den in i hålet. »Nu tänker jag vi har honom i förvar, tills
vi kommer igen», sade den ene. Så sprungo de sin väg.

3. Första anfallet.

Rävfar låg stilla och såg efter dem. Vad skulle han nu
ta sig till? De skulle säkert komma igen. Bara de inte hade
vuxet folk med sig! Å nej, det var likt sådana där
pojk-vaskar att vilja vara ensamma och hålla upptäckten hemlig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free