- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
84

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 30. En vargunges öden och äventyr. Efter Jack London. Från engelskan - 1. Den lilla vargungen - 2. Den ljusa väggen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vara en vargunge. Han var den ilsknaste av alla
syskonen. Han kunde morra högre än någon av de andra, och hans
vredesutbrott voro kraftigare än deras. Det var han, som
först lärde sig knepet att slå till de andra, så att de
trillade över ända. Det var också han, som först bet en annan i
örat och slet och drog och morrade med sammanbitna tänder.

2. Den ljusa väggen.

Den lilla vargungen hade tidigt gjort den upptäckten,
att en av väggarna i hans värld var olik de övriga. Det var
ingången till hålan, varifrån ljuset kom. Hans kropp hade
tidigt dragits ditåt, liksom plantan dr ages mot solen. Han
hade alltid kravlat mot hålans ingång. Och däruti hade hans
bröder och systrar varit fullkomligt ense med honom. De
voro ständigt på väg mot den ljusa väggen och måste
oupphörligt drivas tillbaka av modern.

Det var på det sättet, som den lilla vargungen fick lära
sig, att hans mor hade andra tillbehör än den lena tungan.
Under sitt ihärdiga kravlande mot ljuset upptäckte han, att
hon också hade en nos, som kunde ge skarpa knuffar. Han
fann också, att hon hade en tass, som slog omkull honom och
rullade honom runt med ett hastigt, väl beräknat slag. Han
kände, att detta gjorde ont, och därmed lärde han sig också
att undvika det, som gjorde ont — antingen genom att
inte utsätta sig för det eller också genom att efteråt smyga
sig undan och slippa följderna.

Dag efter dag ökades den lilla vargungens kärlek till
ljuset. Han var beständigt ute på méterlånga äventyrs färd er
mot ingången och blev lika beständigt driven tillbaka igen.
Han visste inte, att det var någon ingång. Ingången till
hålan var för honom en ljus vägg. Hans fader hade för vana
att gå rätt på den ljusa väggen och försvinna. Vargungen
kunde inte begripa detta. Visserligen hade han aldrig fått
gå nära intill den där väggen, men han hade gått intill de
andra och fått hårda stötar mot sin späda nos. Det gjorde
ont, och efter flera dylika äventyr aktade han sig att komma
väggarna för nära.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:13:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lffsp/12/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free