- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
99

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 32. Lill-Blacken. Av Jacob Breda Bull. Från norskan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Ja, som pastorn vill», sade Ola och tog tömmarna.

»Men vänta litet, Ola!» Och så gick far in och kom
strax ut igen och lämnade Ola en piska. »Se här, du får
bruka denna i dag, Ola.»

»Ja, ifall det behövs», sade Ola med £träv röst men
tog emot den.

Far gick bort och klappade Lill-Blacken på halsen.
»Kör då, i Guds namn!» sade han. Och Ola for.

Det var en lång da>g, den dagen, för Lill-Blacken och
för oss här hemma också. Sjukdomen tog till, och jag var
stor nog att i fars ansikte läsa, att faran tog till den också.
Jag kände mig så underligt orolig och kunde inte trivas
någonstädes.

Barhuvad gick jag ut i den starka kylan och stod där
med glödheta öron och ögonhåren stela av frusna tårar
och baro. lyssnade .efter dombjällrorna.

»På kvällsidan, på kvällsidan», viskade jag allt
emellanåt, ty vid den tiden måtte väl Lill-Blacken vara här,
tyckte jag.

Jag kommer så väl ihåg, att jag bad Gud genom något
underverk låta Lill-Blacken komma igen på kvällsidan, så att
lille bror sluppe att dö; ty om bara doktorn komme, så...

Ängslig till mods gick jag in igen och smög mig på
tå in i sjukrummet.

Varje gång bror fick en hostattack, vände mor sig om
och såg med förtvivlan på oss andra.

»Han kan vara här vid tolvtiden», viskade far. »Vad
är klockan nu?»

»Fem», sade mor. »Det blir för sent. Det är långt till
klockan tolv.» Och så började hon gråta.

Nej, nu kunde jag inte stå ut längre. Till hälften
kvävd av tårar smög jag mig ut igen. Ingen brydde sig
nu om vart jag gick, eller vad jag gjorde.

Jag började åter att lyssna, fastän jag ju visste, att
det ingenting tjänade till.... Men tyst! — Var det
inte bjällror? Å nej, det var det nog inte, åtminstone
inte dombjällror. Men det hördes i alla fall liksom en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free