- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
101

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 32. Lill-Blacken. Av Jacob Breda Bull. Från norskan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag säga», tilläde han sakta, i det han tog hästen vid betslet
och drog honom till stallet.

Ola hade rätt. Det gällde ett liv. Och det var
Lill-Blacken, som frälste gossens, det sade doktorn.

* *

*



Tre dagar därefter kommer Ola upp och ber att få
tala med pastorn.

»Nå, Ola, vad ,äx det?» säger far och ser upp från
kyrkboken med fjäderpennan jnellan tänderna.

»Det står nog inte rätt till med Lill-Blacken», säger
Ola sorgset och ser ned på sina krokiga fingrar.

»Vad fattas det hästen?» säger far, som bleknar och
hastigt reser sig upp.

»Jag tror, att han fått lunginflammation», säger Ola
med rörd stämma.

Far brusar upp och säger häftigt: »Då är det du, Ola,
som har kört hono’m fördärvad.»

Ola tummar och vänder på skinnmössan mellan
fingrarna, men så ser han upp på far och säger skarpt: »Det
fick lov att bli antingen pastorns gosse eller pastorns häst.»
Far tiger och tänker på resan till doktorn.

Slutligen säger han: »Se till, att det strax blir bud
efter djurläkaren!»

»Han är redan här», svarar Ola.

»Vad säger han?»

»Han säger, att han skall göra sitt bästa, men han
kan ju inte veta ...»

Far tar rock och hatt och skyndar ut. Ola följer efter.

Lill-Blacken stod i stallet och skälvde i var led.
Huvudet var nedlutat, öronen hängande, ögonen matta och
lidande. Andedräkten var kort och hostan svår.

Men lille Johannes, han låg där inne försänkt i sin
första lugna sömn efter den överståndna faran. Han var
visserligen blek, men andedragen voro lätta och jämna,
under det att Lill-Blacken drogs med alla de sjukdomens smär
tor, som voro en följd av att han räddat gossens liv.

På söndagsmorgonen, så snart jag hade fått på mig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free