- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
156

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 49. Barnen från Frostmofjället. Efter Laura Fitinghoff - 2. Glasögonkarlen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Moooj», tog hon i, »Etta-Eta ill då ti rnooj!»

Och nu brusto alla fördämningar. Hon skrek,- som om
man stuckit en kniv i henne. Det var den mest lockande
signal för Brita-Kajsa, starkare i rösten ändå än den
mindre systern.

Maglenas läppar började skälva betänkligt. Hon, som
bättre än de andra hade förstått, till vilket folk de skulle
komma, hon, som hade förutsett detta rysliga, hemska med
folk, som hade ögonen i nacken! Maglena blev vild av skräm*
sel vid att se dessa ögon, stilla, blänkande och svarta, bars
stirra och stirra. Hon visste förut, att den bakhuvudögde
mannen var hundturken, som inte kunde hitta på någol
nöjsammare än att ta små barn och slakta och salta in
för andra hundturkar att spisa sig mätta på.

Sä Maglena stod ej ut längre, hon heller, utan gav till
en skälvande gråt, som hade bra stor likhet med
småstin-tornas gallskrik.

Anna-Lisa — ja, underligt att tala om det — hon va]
ju ändå stora flickan, på elfte året. Om det nu kunde vara
för att dagens mödor varit för tunga,; eller för att hon
alltjämt hade den där tallriken med kall, gråblänkande vatt
gröt framför sig utan hopp att nå den — hur som helst,
en bedrövlig sanning är, att även hon stämde in i den
icke så särdeles harmoniska kören, som hon för omväxlings
skull piggade upp med gälla, pipande snyftningar.

Ante blev blek, han blev röd. Otäckt, vad en stor,
gallskrikande jämmerlåt kan vara smittsam! En hade vä’
ald.rig hört talas om att en karl på trettonde året skulle
kunna ge sig att — ge sig att —! Nej, inte om han också
gått en hel vinterdag utan mat, släpat på småsyskon på er
tung kälke och ängslat sig för vad han bragt dem in uti!
Inte, om han så gått pinad av all fasans ångest för
annalkande, glupska vargar och därtill nu på sistone kände skam
men av att komma med hela skaran för att be om mat föi
dem alla och sig själv samt om husrum. Men ändå!

Han vart sin t, Ante, på tårarna, som ville fram, ocl
på de leda snyftningarna, som togo till att skaka honom,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free