Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 65. Hösåtarna. Av Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutligen vandrade också jag med tunga steg mina färde
och när hövdingadottern kom tillbaka med fångar och byte
stodo hennes marker tomma. Hon hade guldtallrikar mei
ingenting på tallrikarna. Hon hade trehundra rövade hästa
i stallet men ingenting i krubborna, sedan vi hade gått. P;
den tiden vaknade min misstro mot människorna.»
Tjuv-Kajsas pojke satt och stirrade. Det gick runt fö
honom, och han visste icke, om han hade somnat och drömde
eller om han var vaken, och om igen stammade han men änni
tystare:
»Hösåtar, hösåtar, varför kommer ni aldrig till mo
mins stuga?»
»Mor dins stuga!» fortfor Solvolme och ruskade på sit
stora huvud, så att ax och strå prasslade. »Jag ser på dit
svarta, toviga hår, att mor din och du måste stamma från d
småväxta och onda människor, som klädda i ludna djurskim
och med urholkade trädstammar till båtar smögo kring hä
bland skogarna, när vi kommo hit upp i forna tider. D<
stucko efter varandra med flintknivar, och hur de vinkade oc
vinkade, kunde vi hösåtar aldrig förmå oss att gå dem nän
Det var först utanför de stilla klostermurarna, som vi riktig
började att trivas, och där lärde vi oss att älska klockring
ning. Gosse, vill du kalla oss till mor dins stuga, så stig up
var morgon med solen och ring i en klocka!»
Tjuv-Kajsas pojke hade ingen klocka och icke helle
någon att ringa för, det visste han bäst själv, och han klättra
de ned från stättan och smög utefter muren med händerna p
stenarna, och först när han hunnit ett stycke bort, stanna
de han och vinkade. »Kom med, hösåtar!» ropade han.
Men då han såg dem stå dröjande i skymningen och dim
man och hörde, hur de viskade till varann i nattvinden, ocl
hur de suckade, började han springa och tordes ej se tillbaks
Han tyckte, att han icke kände igen sig själv, och han höjd
handen som till ett löfte. — Så blev det då slut på den nat
ten.
Och åren gingo,med sommar efter sommar, men icke såj
Tjuv-Kajsas pojke några hösåtar komma till stugan. Likvä
steg han upp var morgon med solen och plockade sten efte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
