Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 68. *Requiescat (Vila i frid). Av Edvard Fredin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68. Requiescat.*
Och unga drottningen, på sotsäng hon låg.
Men genom öppna fönstren hon vårgrönskan såg.
Där lyste äppelblommen, där doftade lind,
och heta ännet smektes av örtagårdsvind.
Med magra fingrar knöt hon av väppling en krans.
Om ängarna hon drömde i majdagens glans,
om skogen, ack, den svala, som susade mörk
med röda nyponsnåren mellan fura och björk.
Ty ;mer än kungaborgens glänsande ståt
hon älskade dock skogens mossiga stråt.
Där älskade hon vandra ofta dagen lång,
lyssnande till suset och fåglarnas sång.
Där följde hennes blickar dagrarnas lek...
Men sjunket lyste ögat, och kinden var blek,
och snart hon ej förmådde att vandra dit ut,
och sven som tärna visste, att det led mot slut.
Och konungen, han trädde i kammaren in.
Hon log och sade: »Sätt dig, käraste vännen min!
Och tack för år, som flyktat, för kronan, som du gav! —
Men ack, jag vill ej läggas i stenmurad grav!
Det är så kallt därnere. Jag älskar sol och vår
och vill, att fåglarna sjunga requiem* kring min bår.
Vad båtar namnet ristas i gyllene skrift?
Nej, lova mig att reda i skogen min grift!
Där skola träden skugga drottningens lägerstad,
som göms, när hösten kommer, av gulnade blad,
♦ Vila i frid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
