Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 81. Huru Sverige danats. För Läseboken av Carl Grimberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förvandlas så, att de bära rika skördar. På berget vilar
slättbygdens jord; från berget har denna jord kommit.
Att bergen ge oss sten till boningshus och andra
byggnader, till gator och kajer, det vet du. Du känner
också till, att vi därur bryta järnet till ångbåtar och
lokomotiv, järnet till en mängd redskap, järnet, varmed vi
försvara oss, järnet, varmed vi plöja och harva våra åkrar.
Men att bergen givit oss själva jorden, som vi plöja, det
är ej lika lätt att förstå.
Kanske har du dock anat något ditåt, när du sett det
jordblandade stengrus, i vilket våra skogsträd bruka växa.
»Det där stengruset måste ha varit berg en gång», har du
kanske tänkt. — Nå, men hur har bergmassan blivit stenar
och grus ? Jo, vatten har trängt in i sprickor i berget och
sedan frusit till is. Då utvidgas vattnet starkt och verkary
som om man slagit ned en järnkil i sprickan: stenen
stränges sönder.
Men vattnet förändrar våra berg även på andra sätt.
Det kan lösa upp den hårda stenen, förvandla den till sand
och stoft. Hur är det möjligt? Jo, tänk på huru vatten
och luft kunna handskas med det hårda, starka järnet,
hur de kunna fräta sönder det till ett brunt stoft! Man
säger, att järnet rostar. På samma sätt skulle man kunna
säga, att vattnet och luften komma stenen att »rosta bort».
Så fräta och gnaga vatten och luft långsamt men
oupphörligt på bergen.
Men vad blir det av allt detta grus, som vattnet spränger ,
loss, när det fryser till is? Vart tar all sanden och stoftet
vägen, som vattnet också gnager loss från bergen? Fråga
återigen vattnet! Fråga regnflödet, fråga vårbäcken, som
tumlar nedför bergets sida! Han kan göra vårflyttning, han!
Stenar kan han rycka med sig, fastän han inte orkar rulla
dem lång bit i taget. De bli mest liggande som stenrös
vid bergets fot och utefter dess sidor. Men sand och stoft,
dem rår bergbäcken lättare med. Dem kan han föra långa
vägar, ned till åar och floder, som icke stanna, förrän de
nått en större sjö eller havet självt. Då saktar sig
strömdraget, och sanden sjunker till bottnen. Men det fina stoftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
