- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
366

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 93. Småländska torvmossar. För Läseboken av Per Stolpe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

De största mossområdena ligga norr om Bolmen och bilda
en direkt fortsättning av sjön. Bolmen har nämligen i äldre
tider sträckt sig mycket längre åt detta håll, än den nu gör.
När vattnet började draga sig tillbaka mot söder, kom
sjöbottnen i dagen, flack och sumpig. Den blev en ypperlig
jordmån för mossor. Allteftersom vattnet sjönk undan, tillväxte
torven, och nu upptaga torvmossar hela det utrymme, som
Bolmen lämnat bart i sin norra del. Och det är inte litet.
Från sjöns norra strand sträcka sig mossmarker mer än tre
mil mot norr, och bredden av detta område uppgår till en hel
mil. Troligen finns icke annorstädes i hela Svea- och
Götaland en större sammanhängande mosse. Den bredaste delen
med den vidsträcktaste utsikten heter också blott »Store
mossen». Det är, som om man tyckte, att den inte behövde annat
namn.

En sådan mosse gör ett både ståtligt och dystert intryck.
Ytan är nästan lika jämn som en sjö, och från en höjd vid
kanten har man därför en vidsträckt utsikt. Ingen skog
skymmer för, ty den kan icke växa i sådan mark. Blott låga.
risiga martallar ha funnit en fristad på några torrare tuvor.
Ljung är den vanligaste växten på mossens yta, men ibland
ligger den bruna torven alldeles naken. Vanligen är
mossen sumpigast vid kanterna. Här blänka vattenpussar fram
mellan tuvorna. Men längre ut är den torrare, så att man
kan vandra fram på den som på en mjuk matta. Där lysa
röda tranbär och gula hjortron, den starka lukten från
pors-riset är nästan dövande, och på eftersommaren, när ljungen
blommar, glänser hela mossen glödande röd i solnedgången.
Intet ljud höres. Skogens sus når icke hit ut, och varken djur
eller människor störa ödemarkens stillhet.

Många andra mossar ha uppkommit ur igenvuxna sjöar.
Somliga ha dock bildats därigenom, att mosstäcket i en
skogsmark blivit så tjockt, att det förkvävt och utrotat all annan
växtlighet. En sådan är den stora, illa beryktade Komossen
på gränsen till Västergötland. Den ligger betydligt högre
än skogsmarken däromkring och är högst på mitten. Man
kan alltså icke se tvärs över mossen,. och därför tyckes den
ännu väldigare, än den i verkligheten är. Nästan icke ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0380.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free