Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 127. Ur en hares liv. Efter Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hareii tänkte just med ett långt, skutt kasta sig in på
stigen norråt. Då hörde han ett tjut uppifrån en skrevig brant
mitt framför sig — hu, en berguv — snurrade om och skulle
kila bort på den tredje stigen, åt väster. Men den var också
stängd. Den gick snörrät ett bra stycke, och långt därborta
skymtade ett par figurer. Var det inte en hund och en karl
med bössa? Redan hade de förstås upptäckt den arma vita
pricken. Här gällde det livet, och nästan från sansen av
skräck rullade han bort som en stor snöboll på stigen söderut
—,
Harjakt.
Han hann inte tänka under flykten, men han kände en
oredig härva av förtvivlan och ångest och hat i skallen. »Vit,
vit, vit!» skrek det i honom......, »usla vita liv!»
Och han sprang för sitt usla liv. . . och han hörde vingslag
och tjut och hundskall och steg allt närmare med var sekund,
och till slut stöp han och vart liggande under en tät gran och
kände klor och’näbbar och tänder överallt i sin fattiga
kropp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
