Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 140. Till Sveriges huvudstad från saltsjösidan. För Läseboken efter J. F. Bahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140. Till Sveriges huvudstad från saltsjösidan.
Ur djupet av Ålandshav dyker Svenska Björns
renspo-lade klippa upp som den yttersta utposten för det svenska
landet. Efter hand som man närmar sig Stockholm, får man
i sikte flera grå klippor, mot vilka havet rullar sina vågor.
De tyckas ha vadat ut i havet för att undrande betrakta
främlingen. Men de ha ingenting, varmed de kunna bjuda
honom välkommen, icke en gång en handfull mossa, ty en
sådan skulle aldrig få fäste här. Sjön skulle genast spola bort
den. Åtskilliga fyrbåkar stå bakom dessa förposter och visa
seglaren vägen.
^Mellan talrika öar, holmar och skär letar sig fartyget
fram, över stora fjärdar och genom sund, som mången gång
äro så smala, att man knappast tror, att de skola kunna
passeras.
Hällarna stupa rakt ned i sjön. Vid deras sidor synas
inga utstående hörn och kanter, i vilka matjord kan fästa
sig. Rundade, nötta och på många ställen nästan
glatt-slipade spolas de av det evigt svallande havet. Uppe på
deras krön växa några furor, men de äro små och utpinade av
blåsten. För att kunna behålla fotfäste och icke föras bort av
stormarna ha de måst lägga ned sin mesta kraft i rötterna.
Dessa krypa liksom ormar omkring på graniten, och där
denna har någon spricka eller skreva, där söka de genast
fäste och näring. Mellan trädrötterna har litet matjord
fastnat, och i denna frodas mjölonris och några enbuskar.
Fiskmåsar och tärnor flyga skrikande omkring, och
i sunden simmar en och annan and. Här och där skymtar
man en fiskarkoja. Några getter skutta på klippbranterna,
och på några av de större holmarna synes en och annan ko,
som betar i den torra ljungen. Så ser det ut i själva
havsbandet och närmast därinom.
En sommarnatt här ute i havsbandet är, för att anföra
August Strindbergs ord, »något av det mest hänförande man
kan uppleva. Landvinden är ljum och river upp sjöarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>