- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
599

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 148. Upplänningen. Efter Knut Hamilton

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en seg och trofast uthållighet. Den kraft, sionx i urminnes tid
bröt bygd bland sumpmarker och kullerstenar, denna kraft
äger upplänningen än i dag. Långsamt mognar hans beslut.
Men har han en gång börjat på ett företag, nog skall han
fullborda det, även om motigheterna äro så svåra, att
mången annan skulle förtvivla. Och det fullbordade verket är
vanligen gott, helt och genomtänkt.

Under motgångens dagar lär man sig akta och ära denna
uppländska seghet. Det är ej bekant, om det var en uppländsk
båisman, den, om vilken det berättas, att han vid
inmönst-ring ombord av förbiseende ej blivit tilldelad något matlag,
men att han först efter att ha svultit i två dagar kom fram
till befälet, gjorde ställningssteg och bad att få vara med
om måltiderna. Det kunde ha varit en uppländsk båtsman.

Med sådana egenskaper som dessa bör upplänningen
vara en god soldat. Och det är han också. Upplands
regementes historia lämnar vittnesbörd nog härom. Den uppländska
soldaten har lätt för att lära sig krigslydnad. Med
orubbligt lugn och stor klokhet reder han sig i svåra lägen. Man
kan få höra påstås, att upplänningen saknar mod. Ja,
visserligen, det mod, som söker faran för farans skull, det äger
han ej. Han äger ej värmlänningens vilda överdåd, som
finner en njutning i att hoppa från stock till stock i den
brusande forsen och skratta döden upp i ansiktet. Han går
tvärtom försiktigt ur vägen för faran, där den kan undvikas.
Men kan den ej undgås, då ser han den i ögonen med samma
lugn, som utmärker honom i alla livets skiften. Ingen, som
sett den uppländske skärkarlen i storm och brottsjöar, skall
skylla honom för feghet.

Det fanns på Upplands regemente en gammal knekt, som
under en fältmanöver, där det gick hett till, tillfrågades av
några unga beväringar, vad han skulle göra, om det nu vore
allvar. »Ja. . .a», svarade gubben, »man fick väl försöka att
stå.» Det är så äkta uppländskt detta svar. Inga stora ord
om mannamod. Nej, han ville »försöka att stå». Och stått
skulle han ha gjort, den gamle trygge knekten, stått som hans
fäder i hundratals ärofulla, ofta förtvivlade strider.

Men det vilar något tungt och inbundet över upplän-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0613.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free