Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 153. Hur sjöbotten och sankmarker kunna bli bördig åker. För Läseboken av Carl Grimberg - 154. *I älgtiden. Av Erik Axel Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längre se de mödosamt hopförda höstackarna flyta bort
med höstflödet.
Och »den vitterfarne sjömannens» farhågor för
sjöfarten ha icke besannats, tvärtom.
Carl Grimberg.
154. I älgtiden.
Han kommer var natt till en havrevret;
från torpet man sett, var han betar,
den väldige best, som med svett och förtret
jag fåfängt om dagen letar.
Nu sover all nejden i fullmånens flor,
men brinnande vakar min lystnad.
Vid diket, där frodiga pilhäcken gror,
jag väntar i vindlös tystnad.
Då träder han ut från sitt höstliga slott
mellan granar och blodröda aspar.
Han skrider högtidligt och lugnt som en drott,
och kronan i grenarna raspar.
Och här, på sitt odal, för mer än ett djur
han syns mig, ja, mer än min like:
en stoltare son av drottning Natur,
en förstfödd i vildmarkens rike.
Det kommer till korta, mitt jägareblod.
J a g kan ej min vekhet betvinga.
Jag nänns icke sända mitt dödande lod
i denna månljusa bringa.
Ett sådant pris får ej vinnas med svek.
Jag smyger mig bort genom riset.
I morgon börja vi åter vår lek,
du höge, på gamla viset.
Erik Axel Karlfeldt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
