- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
634

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 157. Orrmor. Efter Karl-Erik Forsslund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lan: »Ko-ko-kom, kom kom!» Ett par följa henne, de andra
flyga skrämda åtskils åt alla håll. »Ack-ack-ackta er!» ropar
Orrmor, »kära ni, kära ni, ack-ackta er!» Hon ser sig
ångest-fullt om efter dem, så flyger hon in i skogen och slår ned
i lingonriset några vingslag bort.

Hon sitter där en god stund utan att röra en fjäder.
Hon bara lyssnar och lyssnar och törs knappt draga andan.
Det är fortfarande tyst runt omkring, inga steg höras heller
längre, men faran är nog inte förbi ändå, det skulle
rödhaken alldeles tvärsäkert ha talt om. Hon tittar försiktigt
omkring sig, men ingen av ungarna kan hon se. Måtte de bara
hålla sig väl gömda och inte våga sig fram för tidigt!
De ha inte varit med om mycket än i livet.

Bäst hon så sitter och tänker och lyss, hör hon ett ljud
bortifrån kolbottnen — en dämpad, ängslig vissling. Skulle

det kunna vara något av småkräken, redan–Ja, det

upprepas, det är nog en av ungtupparna. Dem hjälper det
då inte att predika försiktighet för! »Hy-u, hy-y-yu!» låter
det gång på gång. Orrmor kryper några steg framåt,
stannar och lyss. »Hy-y-u!» visslar det åter. Då svarar hon
halvhögt och ännu stammande av rädsla. — »Ko-kommer,
ko-ko-kommer!» säger hon och vandrar i väg genom buskar
och ris.

Långsamt går det. Hon trycker kroppen tätt till
marken, sträcker på halsen, spejar omkring sig med stora ögon
och kacklar då och då till svar. Men så stannar hon på nytt
och står orörlig. Det är högeligen sällsamt, det är emellanåt,
som om hon inte skulle känna igen rösten. Den är än en
smula för grov, än något för fin. Men det måste väl ändå
vara en orrkyckling. Det finns ingen annan varelse i skogen,
som visslar just på det viset. De konstiga skiftningarna
bero nog bara på skrämsel. När hon blivit övertygad härom,
sätter hon sig åter i gång och svarar högre på locklåten.
Snart hör hon ett prassel i riset en bit bort. Det är
troligen ett par andra av småttingarna. De ha också hört
visselsignalen och äro, som hon, stadda på vandring till
samlingsplatsen vid bottnen. Hon vänder näbben mot dem
och reser sig sakta — jaha, där ser hon en brunspräcklig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0648.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free