Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 157. Orrmor. Efter Karl-Erik Forsslund - 158. *Ett gammalt bergtroll. Av Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hackspetten kommer flygande och sätter sig att hamra på
tallstammen.
Det dröjer inte länge, förrän Orrmor åter ligger i
ljungen bredvid kolbottnen. Men nu har hon bara två
kycklingar omkring sig. Hur de än leta och locka, kackla och
vissla, så äro och förbli de andra borta.
»Det gick illa, det där», säger ekorren. »Beklagar
sorgen.»
»Tack, tack», svarar Orrmor och ser dyster ut. Så ser
hon på kycklingarna med en på samma gång barsk och
sorgsen min: »Men vem var det, som visslade? Var det
någon av er, så bekänn bara!»
Kycklingarna tiga, men ekorren svarar i stället.
»Nu hugger ni i sten, Orrmor», säger han. »Det var
ingen orre, som visslade den här gången. Det var människan.
Jag såg själv, hur hon låg på lur bakom granbusken där
och spetsade sin nos. Jag såg också, hur edra småttingar
kom krypande i ljungen, och ville så gärna varna dem
för fällan, men jag tordes rakt inte. Var och en är sig
själv närmast, som ni vet», säger ekorren och börjar gnaga
på kotten igen.
»Stackare!» kacklar Orrmor för sig själv och ser bortåt
stigen med en blick, som människan kanske skulle haft gagn
av att se.
Efter Karl-Erik Forsslund.
158. Ett gammalt bergtroll.
Det lider allt emot kvälls nu,
och det är allt mörk svart natt snart.
Jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.
På fjällets vidd, där all storm snor,
är det så ödsligt och tomt och kallt;
det är så trevsamt, där folk bor,
och i en dal är så skönt grönt allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
