Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 161. *Mor Kerstis visa. Av Carl Larsson i By
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Du kära mor Kersti, vi sörjer du väl så,
vi rinna dina tårar så strida?
»Jag sörjer mina barn, mina dalabarn, som gå
så långt bort i världen den vida.
Det blåst så många väder, det är så längesen
jag såg deras rosiga hätta
försvinna in i ljuset av morgonrodnans sken,
och stegena trippade så lätta.
Det är så tyst i Dalan, när ungdomen har gått,
fioler och låthorn de tiga.
Och lyste inte Siljan och Sollerön så blått,
så ville jag med Döden mig viga.
Det är mig så ensligt och tyst uti mitt tjäll,
och dagarna görs mig så långa.
Jag beder varje morgon, jag beder varje kväll
för barnen, som långt från hemmet gånga.
Mitt öga blir så skumt och så trötta mina ben
och tröga av ålder mina fötter.
Och handen varder sen till att sköta sländans ten
och väven går smått, då man är trötter.
Och hästen han gnäggar av längtan i sitt stall,
och korna de råma i båset.
Men vem skall köra hästen, och vem skall gå i vall,
vem stöka med getterna i fjåset?
Och vem skall taga gården, när far har gått ifrån
och jag lagt ögonen tillhopa,
när borta är vår dotter och borta är vår son
och eko blott svarar, om vi ropa?
Väl må jag gjuta tårar, så ensam jag är,
och dagarna varda mig så långa.
Jag beder: ’Herre Grud, du som haver barnen kär,
se till dem, som långt i världen gånga!’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
