Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 177. Timmer. Efter Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi vandra i skogarna dagen i ända, upp och ned för
branterna, av och an längs strömmarna. Vi beskåda flottningens
olika förlopp. Det är en hel historia att följa stockarnas färd
från höjderna ned i dalarna, från vildmarken till bygden.
Där står en dunge högst på en ås, höga tallar med raka,
smärta stammar och mörka kronor. När vinden kommer
farande, stå de och gunga av och an och gnola och mumla, ett
entonigt brus, där man tycker sig höra liksom lösryckta
bitar av en halvhög sång.
»Vem vet, vad som väntar, vem vet, vad som väntar»,
gnolar det.
»Vart ska vi gå och vad ska vi bli? Höga master på
stormdrivna skepp, virke i stuguväggar, plankor i golv —
där trampa tunga steg, där dansa lätta fötter.
Bord ska vi bli, där fattigman äter sin aftonvard,
bänkar, där gamla trötta ben få vila, ved och bränsle, som
lyser och värmer.
Bort ska vi gå. — Vem vet, vad som väntar ...»
Och de fällas, och de släpas ned till ån över stock och
sten. Snart ligga de samlade i lugnvattnet ovanom översta
dammen.
De ligga där liksom ännu förlamade och dövade efter
fallet uppe i höjden. Så glida de sakta fram mot luckan och
närma sig det öppna svarta svalget, stanna en sekund, som vore
de tveksamma och ville betänka sig, innan de störta ned,
sugas därpå plötsligt in i gapet, dyka ned med framänden
och skymta ett ögonblick under vattnet som mörkstrimmiga
jätteålar.
Så försvinner stock efter stock blixtsnabbt i mörkret
under dammbron. I nästa ögonblick komma de fram på andra
sidan, kila utför genom timmerrännan och kastas med dån
och dunk ner i den skummande gulvita forsen, som kokar och
jäser, brusar och sjunger. De glida vidare och köra än mot
ena, än mot andra stranden men få sig en knuff av de
påpassliga vaktkarlarna, som kanta ån på vissa avstånd med sina
hakar och spakar. Stockarna göra en vresig vändning för
stöten och fortsätta seglatsen mitt i fåran.
Nej, inte är det döda stockar bara. De ha liv, de ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
