Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 177. Timmer. Efter Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Där kommer en grånad gamling simmande. Där reser
sig en annan upp över ytan och höjer ilsket ett platt huvud
och en lång smal hals. Här ilar ett helt stim fram och efter
dem en stor grov klump, ett väldigt odjur, en haj, som jagar
tumlare.
Där nedanför fallet sätter sig en lång stock på tvären,
ondsint och surmulen, kilar in sig mellan stenarna på båda
stränderna och sitter där envis och säker. Flera närma sig,
rusa mot honom som murbräckor, vräka sig upp på honom
och giva honom knuff på knuff. »Undan med dig!» ropa de.
»Hej, du Motvalls käring, i väg med dig, släpp oss fram och
följ med strömmen!» Men han svarar ingenting, sitter där
butter och tvär. Det blir ett fäste, en hel barrikad,
hundratals stockar huller om buller inkilade och intrasslade om
varann. Och nya komma alltjämt rusande, stöta emot, kila in
sig i springor och hål, resa sig på ända, lassa sig på varann,
bita sig fast vid varann.
Yaktkarlarna samlas. De komma rusande utefter
stränderna, pulsande i drivorna, som äro djupa än, fast det är
långt fram i maj. De balansera på stammarna och hoppa
från sten till sten, från stock till stock. »Å, hugg i!» De
bända, bryta och draga, de hugga sina vassa harpuner i
odjurens hårda kött, riva och slita i den trassliga härvan.
Och så småningom lossnar det. En efter annan blir fri
och ger sig motvilligt och trögt i väg. Härvan börjar glesna,
och med ens mullrar det till — nu gäller det att med ett par
blixtsnabba hopp rädda sig i land — ett väldigt smattrande
brak, och vägen är fri! Hela skocken glider vidare i
knuffande, brådskande, bråkig trängsel.
Mitt i forsen ligger en stor sten. Den ena stocken efter
den andra törnar emot honom. Han låtsas om ingenting i
början. »Det är några småpojkar, som roar sig», tänker han;
»ingenting att bry sig om.» Men stockarna bli större,
knuffarna hårdare och häftigare. »Yad är meningen», mumlar
han och ruskar på sig, »vad vill ni mig, era spolingar?» Så
kominer en hel skock på en gång och puffar till honom från
alla håll. Han börjar bli vred, han vacklar och kastas av och
an. »Här har jag legat i tusen år», säger han, »utan att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
