Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 178. Vid forsen. Efter Hj. Höglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är nu en tio år sedan dess», sade han och fingrade
eftertänksamt i sitt yviga helskägg. »Jag var med vid
flott-ningen, jag också, på den tiden, men det var annorlunda med
flottningsarbetet då än nu, ska ni veta. Nu finns det
bommar utlagda på de svåraste ställena, och alla klippor och
stenar äro bortsprängda, så att vattendragen äro rena. Men på
den tiden fanns det knappast en enda bom, och mitt i
strömmen kunde det finnas ofantliga stenblock, mot vilka timret
lade sig och vräktes ihop i stora bråtar. Att lossa en sådan
bråte var för det mesta detsamma som att våga livet. Men
det kom just ingen att tänka så mycket på då; det var så
vanligt den tiden.
Just ovanför den här forsen fanns det ett sådant där
stenblock, som stoppade timret och kom det att packa ihop
sig till en väldig bergfast bråte med det ena timmerlagret
över det andra. En dag skulle vi ut och lossa en sådan där
bråte, så att den inte skulle hindra det övriga timret, som
trängde på. Nå ja, vi rodde dit ut och tog i tu med arbetet.
Vi var fem man, och det gick raskt undan för oss. Men så
ett tu tre lossnade en stock för tidigt, och hela bråten gick
sönder och gav sig i väg utför strömmen.
Hur vi kom i båten allesamman, är mera, än vad jag
ännu begriper. Men det gick i en handvändning, och förman
vår, en stor stark karl, högg tag i årorna och rodde för
brinnande livet, medan stockarna yrde omkring oss.
Så brast den ena åran, och båten dansade i väg ned mot
forsen.
I ett ögonblick reste vi oss och tänkte kasta oss i för att
simma i land, hur galen den tanken än var. Men förman var
rådig och lugn som vanligt. ’Sitt stilla, pojkar!’ skrek han,
grep tag i en spak i båten och rodde med den i stället för
åra, rodde så, som jag aldrig trott, att en människa skulle
kunna ro. I land kom vi också till sist, men nog hade vi
hans jättestyrka att tacka för våra liv den gången.
En fanns dock, som inte kom med, och det var pojken
min.
Han hade varit rappare än vi och hoppat i, innan förman
hann taga spaken till åra. Han tänkte simma i land, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
