Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 186. Fjällfolkets dödsfiende. Fritt efter Eugen Hemberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en »färskrinda» nyss lämnat ett nybygge för att över den
milsbreda sjön uppnå ett annat.
Mitt för en skogbevuxen holme tvärstannade hästen,
ryggade tillbaka och frustade, så att imman stod som en sky ur
näsborrarna. Nybyggaren lät piskan falla ned på hans länd,
men då gjorde han ett kast från vägen och sjönk till bogarna
ned i den djupa snön. I samma ögonblick sprungo fyra
vargar tvärs över vägen inom skotthåll. Jag grep min bössa och
siktade på den främsta vargen. Men just som jag skulle
trycka av, reste sig hästen, rubbade släden och bröt av ena stången.
Mitt skott blev naturligtvis en generalbom. Vargarna
travade ett stycke utåt sjön i sakta lopp. Där slogo de sig
ned som ett koppel hundar och sågo så fredliga ut, som om
de aldrig blodat tand på renar, getter eller får. På skidor
försökte jag kringgå dem och samtidigt närma mig för att
skjuta. Men då upptäckte jag bakom en holme tvenne lappar,
som skidade rakt emot den lilla varggruppen. De blevo mig
varse och gåvo tecken, varför jag inväntade deras ankomst.
Jag kände igen dem bägge. Det var tvenne skogslappar,
Nils och Amund, far och son. »Vargarna», berättade Nils,
»är förföljda sedan fyra dagar. De har rivit renar i Pite
älvdal och blivit jagade över fjällen ned i Skellefte
flodområde. Vi har tagit vid i dagbräckningen. De har nu blivit
förföljda och oroade tjugu mil och ska snart vara tröttkörda.
Lämna bössan till nybyggaren, för skott biter inte på varg.
Följ du oss med spjutet, så ska vi gemensamt jaga själen/
ur kroppen på dem!»
Jag ställde lodbössan i snön och gav en vink åt
nybyggaren att taga den med sig. Därpå följde jag lös och ledig de
båda lapparna, som skidade mot vargarna. På trehundra stegs
avstånd satte sig dessa i rörelse och travade vidare utåt sjön.
Vilan hade bekommit dem väl, ty de gnodde undan i tämligen
god fart. Men vi höllo efter dem i jämnt lopp. Gång på
gång satte de sig på bakbenen och betraktade oss. Därefter
travade de framåt för att inom kort åter vila. »Högben är
ock spetsben», sade Nils. »Se bara på den första: han släpar
benen på snön.»
Det dröjde nära en timme, innan vargarna uppnådde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
