- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
756

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 187. Kraftstationen vid Porjus. För Läseboken av Susy Silfverbrand - 188. Kiruna och Ofotenbanan. För Läseboken av Otto Sjögren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

säkerligen komma att grundas i närlieten av densamma. En
gång i framtiden tänker man anlägga ännu en sådan
maskinsal vid sidan av den första. Ty det finns kraft till övers där
uppe.

Det är ett storartat framtidsarbete, som på så sätt
utfö-res för svenska staten därborta i ödemarken, och många äro
de, som redan nu, medan det pågår, ha sin utkomst av det.
När en gång Porjus kraftstation blir färdig, skola
framsynthet och idoghet skapa tusentals nya svenska hem uppe i höga
norden.

Susy Silfverbrand.

188. Kiruna och Ofotenbanan.

Den del av Norrland, som man lär känna på en
järn-vägsfärd genom Norrbotten, är en jättestor ödemark, där de
odlade bygderna och samhällena äro som små oaser. Man
far genom milsvida skogar, som aldrig vilja sluta, skogar
av tall och gran. De avbrytas här och där av kalbrända
stenmarker, där björken spirar upp. Men lika ofta för oss
banan genom karga myrar ,och mossar med en och annan
förkrympt tall och några lavklädda, risiga granar, som synas
utpinade av blåsten och kölden. Ju längre norrut man kommer,
dess magrare och ödsligare blir nejden, dess mer märker man,
att man närmar sig trakter, där köld och mörker äro mäktiga.

Från Bodens järnvägsknut för oss banan mot nordväst
över gränsen till Lappland allt längre in i ödemarken.
Människoboningarna bli allt sällsyntare. Det är blott
järnvägen och banvaktsstugorna, som här störa vildmarkens ro.
Dock möta vi vid stationerna långa tåg, fullastade med
malm. Dc förkunna för oss, att människan även här har
trängt fram och tagit vildmarkens rikedomar i besittning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0770.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free