Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 206. Ragnar Lodbroks saga - Ragnars andra giftermål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vän mö, att de ej kunnat taga sina ögon från henne, och
därför hade de försummat brödet. Hennes namn var Kraka.
Konungen skickade då bud i land med den befallningen,
att ungmön skulle följande morgon infinna sig hos honom.
Hon skulle vara varken klädd eller oklädd, varken mätt
eller fastande, varken ensam eller följd av någon
människa, Kraka åtlydde befallningen på följande sätt: hon
,svepte in sig i ett fisknät, varöver hon lät sitt långa,
sköna hår falla, därpå förtärde hon blott en lök och gick
sedan, åtföljd av en hund, till Ragnar.
Ragnar tyckte, att Kraka var lika fager, som Tora
hade varit. Därför ville han skänka torparflickan Toras
guldsömmade kjortel. Men hon sade: »Det anstår mig icke
att gå i granna kläder, medan jag bor där borta i torpet.
Men om du icke är ombytlig av dig, må du sända efter
mig framdeles.» Så skildes Kraka och Ragnar den gången.
Följande sommar lade Ragnar åter till vid Spangarhed
och sände efter henne. Nu blev det överenskommet, att
hon skulle bliva hans drottning. Hon var honom sedan
ständigt trofast och blev moder till fyra söner: Ivar, som
kallades Benlös, Björn, som erhöll namnet Järnsida,
Vit-särk samt Sigurd, som benämndes Orm-i-öga.
Kraka omtalade sedan för Ragnar, att hon var dotter
till en frejdad hjälte, och att hennes rätta namn var
Aslög. Hennes fader hade blivit dödad genom svek. Hon
hade då fått till fosterfader Heimer, som dolt henne i en
stor harpa och fört henne till Norges kust. »När Heimer»,
berättade hon, »kom med mig till Spangarhed, bad
han att få låna hus över natten. Han fick löfte därom.
Torparhustrun fick syn på en kostlig guldring, som lyste
fram under hans trasiga klädnad. Och då hon strax därefter
märkte, att en frans av något dyrbart tyg stack ut ur
harpan, övertalade hon sin man att döda Heimer. Därefter
slo-go de sönder harpan och funno däri den lilla flickan. De
be-höllo mig hos sig och kallade mig Kraka. Sedan jag
växt upp, vaktade jag deras getter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
