Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 206. Ragnar Lodbroks saga - Ragnars söner hämnas sin faders död - 207. *Odalbonden. Av Erik Gustaf Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en borg. Sedan vann han genom klokhet* och givmildhet
de förnämsta av Elias stormän på sin sida. Därpå sände
han hemligen bud till sina bröder, att de skulle anfalla
konungen. De förstodo då Ivars list och gjorde, som han
föreslog. Ella fick blott ringa manskap tillsamman. Nu
slutade striden så, att hans här flydde och han själv
blev tagen till fånga. Därefter blev han tagen av daga
till straff för den grymma död, som Ragnar Lodbrok fått
lida.
207. Odalbonden.
o
A bergig ås, där står mitt hus
högt över skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus,
och där vill jag ock dö.
Må ho, som vill, gå kring världens rund;
vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man.
Mig lockar icke ärans namn,
hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i ryktets famn,
jag skär den lugn var höst.
Den jorden behärskar har tusende ben
och väl tusende armar därtill,
men svårt är dem röra; min arm är ej sen
att föra ut, vad jag vill.
Jag tror ej böljans falska lopp,
som far förutan ro.
Den fasta jord, hon är mitt hopp,
hon visar evig tro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
