Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 317. Ur Tegnérs diktning - *Ur Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vad runor på en bautasten.
Väl var han fattig, men förtrogen
med nöden, lekte han med den.
Som förr i fält han levde än
och bodde i ett torp i skogen.
Dock ägde han klenoder två,
mot dem han ansåg världen ringa:
sin bibel och sin gamla klinga
med Karl den tolvtes namn uppå.
Den store konungens bedrifter,
som letas nu i hundra skrifter —
ty vida kring den örnen flög —,
de stodo i den gamles minne,
som kämpaurnorna stå inne
uti en grönklädd ättehög.
O, när han talte om en fara
för kungen, för hans gossar blå,
hur högt han bar sitt huvud då,
hur tindrade hans ögon klara!
Och kraftigt som ett svärdshugg klang
vart ord, som från hans läppar sprang.
Så satt han ofta långt på natten
och talte om den forna tid,
och var gång Karl blev nämnd därvid,
han lyfte på den slitna hatten.
Förundrad stod jag vid hans knän —
ty längre upp jag då ej räckte —,
och bilden av hans hjältesläkte,
den har jag från min barndom hän,
och månget dunkelt sagominne
bor sedan dess uti mitt sinne,
svärdsliljan likt, när i sitt frö
hon sover under vinterns snö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
