Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 323. Ur Runebergs diktning - *Fosterlandet - 324. Ur C. V. A. Strandbergs diktning - *De små nattvardsbarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det ljuset är ditt helga ord,
en sol för himmel och för jord.
Giv, att det klart här lysa må
och aldrig mer ifrån oss gå!
324. Ur C. V. A. Strandbergs diktning.
De små nattvardsbarnen.
»Nog hittar jag till kyrkan, så visst som jag det tror»,
försäkrade sin syster en liten tvillingbror,
som nyss barfota stojat under linden.
Föräldrarna dem båda i hemmet lämnat kvar,
och sabbatsmorgon var det, och solen lyste klar,
och öppen stod den rödfärgstrukna grinden.
Yälan! Till jordens ända de tyckte visst det bar
men följde samma gångstig som senast mor och far
och länge mellan korn och väppling gingo.
Så hunno de till vägen, som icke vart dem lång,
och skreko högt av glädje på en och samma gång,
när de portal och torn i sikte fingo.
Men komna inom dörren, de miste syn och sans:
de trodde i all världen så mycket folk ej fanns
och höllo sig vid tröskeln helt förskräckte.
För dem, som aldrig varit uti Guds hus förut,
var det, som stora gången ej ville taga slut,
som taket ända upp i himlen räckte.
De hörde djupa suckar från alla bänkar gå,
de funno prästen ensam på predikstolen stå,
med den förgyllda duvan över hjässan.
Så sågo de, där valvet i himmels höjd försvann,
hur några svalor flögo i bågar av och an
och från gesimsen1 lyssnade till mässan.
1 Taklist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
