Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 334. Ur Selma Lagerlöfs författarskap - En julgäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på tungan alldeles utan ansträngning. Allas fötter skulle
få lust att svinga i dans, ocIl ur minnets mörka vrår skulle
danslekarnas ord och melodier komma fram, fastän man alls
inte kunde tro, att de funnos kvar där. Och så skulle
allesammans bli så goda, så goda.
När nu Ruster kom, tyckte hela hushållet på Lövdala, att
julen var förstörd. Husfrun och de äldre barnen och de
gamla trotjänarna voro alla av samma mening. Kuster
väckte hos dem en kvävande ångest. De voro rädda för att
när han och Liljecrona började tumla om i de gamla
minnena, så skulle konstnärsblodet flamma upp hos den store
fiolspelarn, och hans hem skulle förlora honom. Fordom
hade han inte länge kunnat stanna i hemmet.
Ingen kan beskriva, hur de nu älskade husbonden där på
gården, sedan de hade fått behålla honom hos sig ett par
år. Han var mycket för sitt hem, synnerligast om julen.
Han hade inte plats i någon soffa eller gungstol utan på
en hög, smal, glattsliten träbänk i spisel vrån. När han hade
kommit upp där, red han åstad på äventyr. Han for runtom
jorden, steg upp till stjärnorna och högre ändå. Han ömsom
spelade och talade, och allt husfolket samlades omkring
honom och hörde på. Hela livet blev stolt och skönt, då
denna, enda själs rikedom överstrålade det.
Därför älskade de honom, såsom de älskade julen, glädjen,
vårsolen. Och när den lille Ruster kom, var deras julfrid
förstörd. De hade arbetat fåfängt, om denne skulle komma
att locka bort husbonden. Det var orättfärdigt, att den
suparen skulle sitta vid julbordet i ett fromt hus och
fördärva all julglädjen.
På julaftonens förmiddag hade den lille Ruster sina noter
färdigskrivna, och han nämnde då några ord om att han
borde ge sig av, fast det naturligtvis var hans mening att
stanna.
Liljecrona hade blivit påverkad av den allmänna
förstämningen och sade därför helt tamt och matt, att det var väl
bäst, att Ruster stannade, där han var, julen över.
Den lille Ruster var eldfängd och stolt. Han vred upp
sina mustascher och skakade det svarta artisthåret, som stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
