Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 337. Valda stycken av nyare svenska diktare - Mor Malenas höna. Av »Ernst Ahlgren» (Victoria Benedictsson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den hönan var ett ständigt träto frö. När Pernillas ungar
slog itu något, så genast skyllades det på hönan, fast den
hönan var så klok och förståndig, att Pernillas ungar kunde
ha tackat på sina bara knän, om de hade varit hälften så
förnuftiga som hon. Och fanns det något på bordet, som
inte borde vara där, så strax var det hönan! Fast Malena
visste på heder och tro, att den hönan var det renligaste
djur, som kunde trampa på marken. Och var det fråga om
det, så kunde man hellre ta i hönan med sina bara nävar
än i Pernillas ungar med en tång. Yid sådana utlåtelser
himlade sig Pernilla lik ett helgon och sade, att det visste
hon visst, att det är sen död att bli uppäten av
»hönsa-loppor», men det skulle väl bli hennes lott ändå. Yarpå
mor Malena hade att replikera1 med ett ondskefullt grin, att
det nog gick ändå långsammare att låta »trö»2 sig ihjäl av
gäss, men hon ämnade inte den vägen vandra, så det var
inte värt, de försökte — gässen nämligen — vilket med
andra ord ville säga Pernilla med hennes avkomma samt
Stina och Stinas halvvuxna tös.
Och som mor Malena var stor och stark, med nävar som
stod i den innerligaste harmoni med hennes munreda, så blev
följden den, att hönan satt, där hon satt, det vill säga i ena
hörnet av matmoderns säng, vid fotändan, där hon hade sin
rede i sänghalmen. Där kunde hon sitta de dagar hon skulle
värpa, nedborrad, så att hon knappt syntes, blinkande med
sina uppspärrade ögon, då och då fixerande något föremål
på dynan, sänkande näbben och plockande opp, vad hon
kunde hitta, allt med det djupsinnigaste allvar, som en höna
ägnar och anstår. Dessemellan svassade hon omkring på
stugugolvet, nickade med huvudet för vart steg, kacklade
sotto voce,3 icke utan sentimentalitet,4 troligen i känslan att
vara ensam och oförstådd, och grep sig så an helt plötsligt
och började sprätta med sina starka, gråfjälliga ben åt båda
sidor och med en bredbent, överlägsen yrkesskicklighet, som
visade, att hon var av god extraktion.5
Men Pernilla hade en pojke, en vithårig, okammad unge
1 Svara. — 2 Trampa. — 3 Med dämpad röst. — 4 Känslosamhet. — 5 Här-
stamning, ras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
