Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 337. Valda stycken av nyare svenska diktare - Mor Malenas höna. Av »Ernst Ahlgren» (Victoria Benedictsson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bildat mästerskap, springande omkring som en galning på
sin halva av rummet och uppgivande höga skrän.
Men det finns ingen fullkomlighet utan sin vank, och
trots sina goda sidor ägde hönan ett verkligt karaktärslyte,
för vilket inte ens mor Malena kunde blunda. Det var en
högst lättsinnig sällskapssjuka. När hon på soliga dagar
släpptes ut — och det var nödvändigt, på det hon skulle
få rulla sig i sand samt plocka mask; hennes hälsa fordrade
det, och eljest klagade köparna över att hennes ägg voro för
ljusa — då behövdes det bara, att hon inne på Nils
Mattssons gård hörde hönsflockens kackel och tuppens galande,
så glömde hon både plikt, tacksamhet och uppfostran, kröp
genom första bästa hål på planket och var försvunnen, tills
man hämtade henne.
Det var inte något trevligt göra att gå in på Nils
Mattssons gård och återfordra sin egendom. Nils Mattsson var
en barnlös gammal änkeman, arg som en bandhund och snål
som en varg. Och var gång mor Malena kom för att hämta
sin skatt, tröstade han henne högt skrikande med att nästa
gång skulle han »slå både armar och ben» av det eländiga
kreaturet. Detta var hans stående hotelse mot Pernillas
ungar, som ibland andra stal äpplen ifrån honom, och han
kunde inte göra någon ändring i ordalydelsen för en hönas
skull. Han sade alltid kreatur, därmed viljande antyda
be-mälda hönas glupska och råa natur. Det var ett vidunder,
som han skulle dräpa.
En dag på efterhösten, när han just stod och strödde ut
korn till sina egna höns, såg han mor Malenas höna komma
springande in på gården, glad och sällskaplig blandande sig
i flocken, som om hon hörde dit. Yreden steg i hans sinne
med sådan våldsamhet, att det kändes, som ville han kvävas.
Han tog upp en sten och kastade den ilsket efter hönan.
Flocken skingrade sig skrikande, men i stället för att ta
vägen hemåt sprang mor Malenas höna åt foderladan till.
Det var en fräckhet utan like. Nils Mattsson slungade ännu
en sten — större än den första — efter den flyende.
Och den tog.
Nu var det en egenhet med Nils Mattsson, att han kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
