Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nathan Söderblom - humoristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle ha anledning att utnämna en annan till storhet.
Då jag en gång citerade det gamla uttrycket: En stor
man är ofta en vacker fasad, som döljer en mängd
bakgårdar, invände han att omdömet var väl strängt,
men kunde vara riktigt, fast frågan då icke rörde sig
om en verkligt stor man — och sådana finnas icke.
Men om honom själv vill jag gärna använda
beteckningen stor man — hans skugga måste överse med
min vänskap och beundran.
När Luther midsommaren 1519 kom till
disputationen i Leipzig för att inför den sittande församlingen
försvara sin djärva tes, att påvedömets ursprung var
endast mänskligt, bar han med sig en blombukett upp
i katedern. Hans motståndare åskade och dundrade,
medan Luther då och då luktade på sina blommor,
»ingalunda på kiv. Det var ju egentligen intet ont i
det, ingenting märkvärdigt heller. Men det gick som
ett friskt luftdrag av humor genom den kvava salen.
Det konstlade patos, som motståndaren (Eck) sökte
blåsa upp över stundens bistra innebörd av att vara
kyrkobrytningens egentliga begynnelse, det upplöstes
i blomdoften.»
Detta är Nathan Söderbloms egna ord om
händelsen.
Jag tycker mig här se en bild av Nathan Söderblom
själv — mutatis mutandis. Om han icke bar en
blombukett i handen, förde han dock med sig ett friskt drag
av humor till auditoriet. Ryckte icke hans
omedelbarhet alla med sig? Var han icke en glädjebringare?
Kvavheten — om den fanns — upplöstes i något
som liknade blomdoft. Våra tankar blevo lättare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
