Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett minne från Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anteckningsbok och började förhöra. John Hammar stod lugn
och de båda millionärerna tände nya havannor.
Konstapeln antastade mig först. Jag bländade honom med
min lykta och sade:
— Petter Lagergren! Är det inte du???
— Gud i himmelen, sade jätten, talar du svenska
också? Jag tycker att jag känner igen dig!
— Nej, det kan du inte göra, för vi var sex år då
vi träffade varandra sist nere i Bohult — långt inne
i Småland.
— Å herregud — är det Albert?
Vi omfamnade varandra och Petter Lagergren
antecknade resterna av den andra bilen och stämde de
gråtande italienarna för fortkörning.
— Naturligtvis följer du med oss, sade jag. Ge fan
i ditt pass och lek med oss!
Amerika var dåförtiden så lagom demokratiskt, att
man kunde ta med en poliskonstapel in i en salong.
Och han följde med. John Hammar fattade
galoppen och var absolut kamrat.
Det är lustigt att träffa svenskar i Amerika. Mot
mig voro den kvällens svenskar särskilt vänliga —
och frampå nattkulan, då viskyn gjort oss tillräckligt
nervösa, berättade jag för sällskapet om mitt
sammanträffande med Petter Lagergren. Och om vår tidiga
och gemensamma ungdom.
Den var nog så kuriös. Men i denna berättelse
ligger något så sunt och vackert, att man måste ha sina
rötter i jorden för att förstå den.
Jag var sex år. Vi bodde i en öken, ett avbränt
landskap. Min far var stationsinspektor och mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
