Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man sålunda läran om ”all morals immoralitet” sin
tillämpning.
Något motsvarande dessa excentriciteter har
lyckligtvis vår svenska nyromantik icke att uppvisa, om
man ock i en eller annan dikt kan upptäcka ett matt
återsken af Lucindaidéerna. Men äfven hos oss slog
den nyromantiska poesien synnerligen an på det vackra
könet. Det fantasirika och det känslovarma, icke mindre
än det oklara, samverkade dertill. Synnerligast
Atterbom var damernas gunstling, och i anmälan af
Poetisk Kalender för 1817 säger Palmblad med anledning
af hans elegi ”Tålamodet,” att ”de sköna böra med
tacksamhet emottaga detta förnyade offret af en skald,
som så ofta och så herrligt för dem slagit sin lyra.”1)
I våra dagar skulle säkert få damer finna i denna
dikt anledning till tacksamhet; och det är verkligen
förvånande att se hvilka artigheter man fordom ansåg
sig kunna bjuda de sköna. Atterbom sjunger:
"Mannen af verlden för lidandet bildas, och qvinnan af mannen;
Hennes öde han är, ofta, som Ödet, tyrann.
Blomman är örtens hjerta; naturens blomma är qvinnan;
Blomstret vet ej om jag; qvinnan för andra är tillr.
Mannen qvinnans öde! Qvinnan, utan jag, blott till
för andra! Beklagansvärd den, som i våra dagar sjönge
på samma melodi. Men den tidens damer höllo ännu
till godo med slikt, och den gamle Ödman berättar
från Upsala för Leopold (1816), att fosforisterna hafva
”verkligen vunnit tillträde hos flera förnäma
fruntimmer härstädes, som knäböja och beundra.” Enligt en
uppgift af Bottiger, var den, som först förklarade sig
*) Svensk Literatnr Tidning. 1817. s. 435.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
