Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Lidner. Lefnadsteckning. Af Fredrik Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gryningen af sitt lif tändas. Hvarför flydde han? Hvem
förföljde honom? Den fiende, som förföljde honom, kunde
han icke undkomma, ty denne bodde inom hans egen
barm: det var en ständigt aggande oro, som tärde på
hans lefver såsom gamen, om hvilken den gamla fabeln
berättar.
Denne orolige sångar-ande har sjelf skrifvit sin
historia i de qväden, som en gång hänfört hans samtida och
af efterkommande icke skola åhöras utan att beundras:
en enkel berättelse om hans yttre lefnadsomständigheter
bör söka att ytterligare förklara, huru skaldens
personlighet utvecklade sig till hvad den blef. Här äro
skalden och menniskan kanske mer oskiljaktiga än någonsin,
ty den förre sjöng - och sjöng omedelbart - hvad den
senare kände. Det ena ögonblicket kunde han spritta af
lefnadslust och skratta såsom ett godt barn, det andra
åter förtviflande falla i en konvulsivisk gråt: då voro
sångens tårar lika bittra som ögats, och harpans strängar
darrade öfver ett förkrossadt hjertas ljudbotten. Han
drack ur sångens eller vingudens källa, allt efter som
andan och lusten föll på honom; kanske också för att
döfva bekymren och glömma tornet på den stig, som han
icke hade nog kraft att jemna för att uppnå drägligare
lefnadsvilkor. Han var ostadig som vinden, lättrörlig
som vågen, svag och svigtande som ett bräckligt rör.
Han kunde lättsinnigt skämta öfver det heligaste och
med hån och trots bestorma himmelen och jorden; men
hånet dog bort, sedan det gått öfver hans läppar, och i
djupet af sitt väsen kände han gudomlighetens närvaro:
då knäppte han sina händer till bön och anropade
medmenniskor om medlidande och försynen om barmhertighet
derför att han och andra stoftets barn voro så hjelplösa
uslingar, så ovärdiga sitt ursprung; eller höjde han sin
stämma och sjöng de mest upphöjda hymner till skaparens
ära, till ljusets och till moderskärlekens lof. För sina
felsteg och förvillelser blef han straffad: det bör glädja
menskligheten att han böjde sig ödmjukt under den hand,
som agade honom.
Förunderliga och oförklarliga motsägelser! - om
icke menniskohjertat vore så outransakligt. Derom är
här att skrifva ett nytt blad till de många tusende, då
man vill teckna den af skiftande dagrar och skuggor
omgifna bilden af Bengt Lidner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
