Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Lidner. Lefnadsteckning. Af Fredrik Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XX
m.n., hade Thorild genom sitt blixtrande snille i hög grad
hänfört sällskapet, men i synerhet Lidner, så att denne
beslöt att på ett egendomligt sätt gifva sin beundran
tillkänna. Han aflägsnade sig för ett ögonblick, men
återkom snart, bugade sig djupt för Thorild och räckte honom
en med guldknapp försedd käpp, under det han högtidligt
deklamerade:
Så oordentlig soin mitt snille,
Så krokig som min rygg jag denna käpp dig ger, -
Och är det ödets fel, om jag ej skänker mer
Åt den jag Peru skänka ville.
Men all den rikedom, det stolta Peru ter,
Kan ej belöna Thorilds snille.
Thorild insåg lätt, att en sådan gåfva näppeligen
kunde komma från en sådan gifvare; och denna förmodan
besannades snart, då en vredgad borgare kom att återtaga
sin saknade egendom, hvilken den förtjuste skalden
oförmärkt tillgripit i en vrå af källarsalen.
Hvarken med Kellgren eller Leopold synes Lidner
hafva varit närmare bekant; öfver hans författarskap
iakt-togo begge en ständig tystnad. Det är ganska troligt,
att Kellgren, som vid denna tid förde den kritiska
öfver-spiran, med sin utbildade smak och sitt fina konstnärssinne
skulle hafva mycket att anmärka mot Lidners
sångar-alster; men denne var allt för mycket uppburen af
allmänheten för att kunna med framgång angripas, i fall ett
strängare domsslut skulle öfver honom uttalas. Dessutom
var Lidner genom arten af sitt skaldskap en naturlig
bundsförvandt till den vittre oppositionsmannen Thorild,
och äfven detta torde i någon mån förklara den ihärdiga
tystnaden från Kellgrens sida. Endast några få
skärmyts-lingar och maskerade utfall kunna spåras mellan
»behagens skald» och »de ömma känslornas sångare.1) Begge
voro de för mycket utmärkte att icke i tysthet erkänna
hvarandras värde: de betraktade hvarandra såsom örnar
från skilda klippspetsar.
I den af Gustaf III år 1786 instiftade Svenska
Akademien erhöll icke Lidner någon plats; han låtsade
likgiltighet för en sådan ära, men kunde icke alltid dölja
sitt missnöje. Sålunda skrifver han till en vän: »Jag har
läst Svedenborg och Lavater för att se, hvad jag skulle
blifva i den andra verlden, medan jag i denna, efter
mina herrar likars tycke, till ingenting duger. På En-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
