Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Lidner. Lefnadsteckning. Af Fredrik Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXIV
natt, och ju mera det mörknade för hans syn, dess mera
uppsökte hans fantasi det dystra, det skräckfulla och
fasa-väckande, likasom det mörkrädda barnet skrämmer upp sin
blod och i skuggorna tycker sig se spöklika gestalter.
Efter att hafva med lika mycken djerfhet som sanning
framstält bilder ur verklighetens eller diktens verld,
öfvergick han stundom till det onaturliga och vidriga, såsom i
oratoriet »Jerusalems förstöring’), der modern af hunger
uppäter sitt eget barn.
Lidner var, om någon, född till skald, ehuru långt
ifrån i.samma grad till konstnär; ty han saknade
tillräcklig reflexion, hållning, harmlöshet, och en genom
grundligare studier förvärfvad bildning, samt en bestämd
verlds-åskådning. Hos honom äro ytterligheterna mycket i
ögonen fallande: hög flygt, vådliga irrsprång, sublima tankar
och praktfulla bilder bredvid paradoxa talesätt och platta
retoriska prydnader. Samma ojemnheter, som uppenbara
sig i afseende på innehållets sofring, anordning och
sammanbindande till enhet, röja sig äfven i framställningen:
icke sällan är den oredig och gestaltlös, uttrycken dunkla
och vårdslöst framkastade, språket bombastiskt. Men så
rik var ändock denna ursprungliga och omedelbara
skaldeåder, att hon frambragt dessa mästerstycken, hvilka vi
beundra lika mycket för innehållets höghet och renhet,
som för formens styrka och klarhet. Det är Lidners
odödliga ära att hafva varit en af de förste, som på vårt
modersmål talat poesiens eviga språk och anslagit den djupare
känslans toner, hvilka alltid finna genljud hos hvarje för
det sköna öppet sinne. Genom sin hymn till solen var
han på vår vitterhets område den Johannes, som gick
förut och banade väg för den store solsångaren, som
komma skulle.
Till följd af känslans öfvervigt var Lidner till sin
natur lyriker, och de ämnen, han behandlade, togo färg
och belysning af hans egen, att icke säga, mycket
egendomliga åskådning. Om han än förstod att skildra vissa
allmänna passioner, kunde han likväl icke, af brist på
menniskokännedom, gifva genomförda
karakterstecknin-gar eller lägga i dagen de inre motiv, som betinga en
handling; derför misslyckades han i dramat, men fann ett
tacksammare fält i operan, der det lyriska elementet eger
ett friare spelrum. På samma sätt saknade han ock, för
att blifva stor i den rent episka dikten, förmågan att låta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
