Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Året 1783
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Året 1783.
Från templens mörkgrå torn hör midnatts-timman slår!
Bland brutna silfvermoln den kyska månen går.
Du tysta, djupa natt! jag i ditt sköt mig sänker,
Mitt väsen hänryckt, stumt i känslors haf sig dränker.
Ett år... i detta nu... Jag re’n det flyktadt ser,
På tidens vingar fördt i evigheter ner.
Så från ett gränslöst svall den rika Nilen rinner,
Egypten lycklig gör: hon gläds, och han försvinner.
Du, som bland seklers tal så högt, så utmärkt står,
Jag sjunger till ditt lof, förflutna, sälla år!
På mensklighetens fält skall jag dig lagrar skära,
Beundra hjeltars värf och tolka snillens ära.
Af frihet hjertat lär, att tänka sant och stort;
Hon af amerikan en romersk Cato gjort.
Gudinna, elda mig! du lif och djerfhet sprider.
Man känner smickret blott, der Nero fjättrar smider.
Och du, af ödens blixt förföljda, slagna själ,
Gläds! glöm din egen nöd vid hela folkslags väl.
Se millioners fröjd; hur kan du dig beklaga?
Som menskor låt oss del i menskors sällhet taga!
Ej efter namnet skald jag ärelysten far...
Mitt enda högmod är, att jag ett hjerta har.
På spetsen af ett berg, der aftonrodnan glimmar,
Och med ett purpursken bland sädens vågor simmar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
