Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Året 1783
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjung, hur från älskarns famn man henne svimmad
rifver,
Och stanna vid det kors, der Laura nunna blifver!
Af sköfling, blod och krig förqväfdes nyss din röst.
Med Laura tårar fäll: de lätta klämda bröst.
När viggarna i skyn en gruflig härjning sluta,
Sig i ett ljufligt regn de slitna moln utgjuta.
Vid klockors tomma dån man in i templet går.
Ett majestätiskt lugn inom dess murar rår.
På hjertats q väfda suck de kalla grafkor svara.
Se der! ur ett, ack se, en blodig vålnad fara!
Ack! det en nunna är - hon säkert älskat har:
I grafven blir ej mer än stoft och kärlek qvar.
Ke’n orgors sorgsna ljud med häpen lofsång höres,
Och, offerlammet lik, till korset Laura föres.
Vid facklans dunkla sken, den hon i handen bär,
Ack se, hur blek, hur matt, hur sänkt i qval hon är!
Ej mera glädjens gud i hennes ögon brinner:
I dem da månens blick, en stormig höstnatt, finner,
I svanens silfverdrägt, hon lik den vålnad går,
Som, mördad utan hämd, ej rö i grafven får.
Uti en tår full barm dess mörka lockar hvälfva,
I det hon raglar fram, de bleka helgon skälfva.
Den engel, som befald att henne skydda var,
Till evighetens tron med hennes suckar far.
Ack! de förflutna dar hon lifligt sig påminner:
Hvar kyss af Villis mun på hennes läppar brinner,
Hvart ord, hvar trohetsed hon liksom åter hör,
Och suckar: ))Är det så jag dig belöna bör?
»Hvi är du ej den Gud, till hvilken man mig leder?
»Men Gud! . . . hvi är du ej den Vill i jag tillbeder?»
För hennes ögon strax dess brudgum korsfäst står;
Der läser hon sitt namn i djupet af hans sår;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
