Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yttersta domen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Hur, så var Adams svar, hur mina känslor svalla!
Se, Eva! du är mor, jag far för dessa alla.
Ack! maka, himlavän! nyss såg din Adam rörd,
Hur der en brottslig hop blef bort i töcknar förd.
Men, täckelset är lyft . . . hvad syn! ja! sälla maka,
Fast i millioner år dem hämdens åskor skaka;
Af ångern renade, till slut de i hans famn
Bli älskade som vi, och prisa der hans namn.
Han! kärleken och Gud, för sig ej gränser finner.
Den oss förlåta lärt, ej sjelf af vrede brinner.
Allt tystnar. Fasan flyr, och jordens domare
Upphöjer nu sin röst:
»O! I välgörande,
Som utan vittnen sökt att nödens offer frälsa,
Hvad glädje, att er först bland Adams slägte helsa!
T konungar, som frid åt hela folkslag skänkt,
Och under kronans glans på uslas kojor tänkt!
Du hop, som hungerns hem och sjukas bädd uppletat,
Dem elden härjat, hjelpt, att endast jag det vetat!
Mitt hjertas gunstlingar! beredd er lön nu är:
Uppfyllen himlarna, och väldigt h er sken der.»
Det sker. Vid domarns vink, se! himlarna fram-
Ijunga,
Och praktfullt hylla dem, och deras intåg sjunga.
Att mildra andras qval och att förlåta få,
Ack! att hos englar ej den vällust saknas må,
For dem, I skåden Gud från sina ögon drifva,
I skolen bedja ömt, och äfven hörde blifva.
Men andra troner re’n jag domarn kalla hör.
Hur stor är ej den hop, han dit i ära för.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
