Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jerusalems förstöring. Oratorium - Andra afdelningen - Nionde inträdet - Tionde inträdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
Tills, med en räddad dygd, som icke fruktar mer,
Jag haf och moln och dig inunder föttren ser.
Tionde inträdet.
De förre. Zorobabel.
Zorobabel.
Ack, fjättrad denna arm i lifvets sista timma!
Namn, välde, maka, barn! - jag allt förlorat har.
Se ha m den, stark och vild, uti ett blodhaf simma . . .
Ack! på de slagnas sår hon mig i djupet drar.
Kan ock förtviflan suckar pressa?
Ve mig! . . . till Golgatha, hvem der med korset går?
Hvi är hans klädnad röd, och törne kring hans hjessa?
Hvi läser jag min dom i dessa Öppna sår?
Ack! den föraktade dock vunnit.
Den på en tron jag sökt, i nödens tjäll man funnit.
Och jag hans bödel var! . . . mitt hat på straffet rår:
Det skall en vällust bli bland de fördömdas skara,
Att se hans blod för dem så fåfängt gjutet vara.
Min afgrund mindre grym än himlen är för mig,
Jag nödgas icke der, Messias! dyrka dig.
Håll! Gud, jag smädat har: I englar! vapnen eder!
Ännu han vill förbarma sig.
Förrän till någon bön inin svaghet mig förleder,
Jag mig i mörkrets djup en fristad sjelf bereder.
En kör.
Fast himlarne af blixtar låga
Och viggen utför vredens bud,
Ännu en hoppets blick vi vaga
På dig, du varelsernas Gud!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
