Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik den fjortonde. Sorgespel i fem akter - Tredje akten - Sjette scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
Sture.
Men säg mig, ömma vän, hvars trohet jag erfarit,
Hvi är du nu mer skön, än någonsin du varit?
I dina Ögonkast ännu jag aldrig fann
En sådan guda-kraft, den ingen motstå kan.
Men hvarför genast fly?
Sophia.
Ty Erik kommer åter,
Och Johan för mig bort .,. . du är hos mig, och
gråter?
Då jag med dig vill gå, hvad bryr dig till hvad ort?
En sol upplyser allt, och allt en gud har gjort.
Sture.
Men Sverge är mig kärt. Förlåt, mitt hjerta väger,
Hvem der af eder två det första rummet eger.
Sophia.
Månn icke nordens is och Ganges blomsterstrand,
För dem som älska ömt, är samma fosterland?
Uti hvar annans famn man ingen saknad känner;
Der linnes lycka, hem, och nior, och far, och vänner:
Så kom! jag tar din hand, tag du en herdes staf:
Nog träffa vi ett rum för älska och en graf.
Sture.
Hvad offer fordrar du!
Sophia.
Din mor sitt tillstånd gifver.
Sture.
Men äran? men min far?
Sophia.
Men jag, som bortförd blifver?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
