Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glömskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
Dock, hvarför vänners stoft med tårar fruktlöst väta?
I evighetens natt man mer ej drömma får.
De redan mig förglömt ... Så måste jag förgäta
Den än mig återstår.
Min lagerkrönta graf af dig, min trogna maka,
En helig midnattsstund, ack! snart besökas skall:
Då älskas du ej mer! dig qvalets stormar skaka;
Men jag är döf och kall.
Så hasta, svarta våg! hur lugnt, förglömd att vara,
Förgäta oförrätt, sig sjelf och ödets brott;
Dock! om det möjligt är, hos mig en känsla spara
För dem, som gjort mig godt.
Hvi dessa vålnader i nattens hemska stunder?
Än för dem hämdens blixt att störa mördarns rö;
An drifver kärlek dem att sväfva ner i lunder,
Som dufvan kring sitt bo.
Om öfver detta klot, der brott och dygder blandas,
Min skugga irra skall, stum, saknande och rädd,
Må i en vestanflägt välsignelser jag andas
Ikring en uslings bädd.
Men, glömska! sig din makt mer vidt än hafvet
sträcker:
Ett torn, af irrbloss lyst, i Mälarns nejder står.
Dess hvalf välgörande en dårars hop betäcker;
Bland dem, se Elma går.
Utaf sin älskare hon grymt bedragen blifvit,
Och svept i glömskans moln sig lycklig tror ännu.
O! du, som all din tid åt vetenskaper gifvit,
Mer säll är hon än du,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
