Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orpheus till Apollo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
Men Ödet, vant att nöjen stora,
Lät dödens arm till intet göra
Mitt lugn och Eurydices lif.
Hvar gång sig aftonrodnan sänkte
I ett med purpur måladt haf,
Gick jag förtviflad till dess graf,
Och på förflutna tider tänkte.
Du då åt mig en lyra gaf,
Med den att ta en trogen maka
Ur dödens hemska rymd tillbaka,
Och all min sällhet återfå.
Strax lik en ljungeld syns jag flyga
Dit fasans plågoandar rå.
Min lyra börjar känslor smyga
I bröst ur klyftan huggna ut:
Af lyrans ljud de rörda blifva,
Att Eurydice mig återgifva, -
Och mina forna qval ta slut.
Sig ödet förolämpadt finner.
Apollo, hör, hvad hämd det tar!
Knappt med en kyss jag helsa hinner
Den skönhet du sjelf räddat har,
Knappt vi vid dödens portar stanna,
Förr’n ödet grymt på henne slår
Med tidens huggjern i dess panna,
Och snöar på dess blonda hår:
Dess hakas färg med gummi höljer,
Och kring dess bröst små lökar strör,
I hennes kinder fåror plöjer,
Och af dess mun en grafskrift gör.
Men än jag hunnit ej uppdaga,
Hvari jag mest olycklig är,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
