Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aftonen. Idyll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
495
Aftonen.
Idyll.
Sjuttiofem somrar hade Pylades öfverlefvat. Lik en åldrig
under hvars grenar den späda almen frodas, sträckte
han ofta matta armar om sina barn, sina barnbarn och
barnbarns-barn, såg åt himlen och välsignade dem.
Bredvid sjön låg hans koja. Natur och enfald prydde henne.
Under ett grönmåladt tak stod ett bord, der ingen
vandrande satte sig ned utan att mättas af mjölk och
frukter. Nu darrade redan aftonrodnan i den krusiga vågen;
hennes purpursläp var till hälften uppdraget af en
simmande sky, då Pylades kallade sina barn. sina barnbarn
och barnbarns-barn. De följde honom. Lutande, med
silfvergrå hår, stödde han sig på den käpp hans farfar
skurit ur en af stormar härjad en. Församlen er, ropade
han, och stannade vid Amaryllis af täta lindar
omringade graf. Pylades satte sig på grafven, och hans barn
stodo rundt omkring honom. Här hvilar min maka, sade
herden. Amaryllis! för sista gången rinna mina tårar på
din graf. Älskade maka! . . . Barn, hören mitt lefnadslopp.
Gubben upphöjde sin röst, och talade långsamt.
»Adla dygd, himmelska känsla! Du är den, som leder
»en yngling till lycka och ära; det är du, som med din
»sköld betäcker den gråhåriges bröst, och inga
samvets-»qval förskräcka hans dödsstund. Fjorton gånger, mina
»barn, hade jag sett dessa parker hvitna och åter bli gröna,
»då min far förde mig till sin makas säng. Pylades,
»sade han, solen går aldrig mer upp öfver mitt hufvud,
»jag lyktar mina dagar; se här det enda jag lemnar dig:
»en sjuk mor att vårda och försörja, denna hydda, och
»min välsignelse. Du vet, att våra hjordar äro förödda,
»att armod . . . men, eviga försyn! hvad talar jag? Jag,
»som snart åttio år aldrig af törst försmäktat, aldrig af
»hunger blifvit förledd att fråga: vakar himlen öfver oskuld
»och dygd? Har jag någonsin saknat en klar källa, en
»tacksam torfva, ett skuggrikt träd? och behöfver man.
»med helsa och ett aggfritt hjerta, mer, för att vara
lyck-»lig? O Pylades, min son! när allt omkring dig är dystert,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
