Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
Ett rop at beundran, glädje och deltagande ljöd genom
luften. Man började återigen pumpa; konjaksflaskorna
vankade laget ikring, ty man var liksom tastgrodd i
halsen. Alfred Winckler hade nått marken med sin
ljufva börda. Fian ville bära henne vidare genom trängseln,
ty han älskade redan denna ljufva Hicka med en eld,
om kände mäta sig med den, som nu bekämpades. Han
hade ju räddat henne undan döden till lifvet, hon hade
kastat på honom tio riata blick, innan Gud lade ett moln
på hennes förstånd, och hon hade öfverlemnadt sitt lif i
ynglingens händer. Hvad under då att han älskade
henne och ville se henne lyckligt kommen i trogen vård,
men han förmådde ej, ty hans egna nerver voro för
mycket anlitade, hans arm hade fått en svår kontusion,
han föll i vanmakt och behöfde sjelf hjelp af menniskor.
En poliskommissarie gaf ordres åt sitt folk att bära bort
ynglingen och Hickan. Ban ställde denna fråga till
massan:
— Känner någon dessa unga menniskor?
— Ja visst, — hördes (lera svara, — det är
styrman Winckler; han bor vid Cathrina kyrka.
— Nå än flickan då, — sporde kommissarien med
höjd ton, — känner någon henne?
— Nej, nej! svarades från alla håll.
— Skaffa droskor, konstaplar, — befallde
kommissarien, — och för styrmannen till sitt hem samt
flickan till lazarettet.
— Üon är nog död, — sade girigbuken, som stod
ett stycke ifrån med rockkragen uppdragen för öronen,
— om muren ändock hade velat rarala hel och hållen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
