Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - En hopplös strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kjolen klippte och sydde Kitta själf i all enkelhet, för
när alla sju ungarne hängde omkring den, blef där ju ändå
»garnering» nog, och det en, som tog sig ledigt och
pittoreskt ut ändå. Och modet för säsongen var det inte heller
så kinkigt med; det var bara att göra lifstycket lite snäfvare
öfver barmen år ifrån år, för när man hjälpt till med att
tröska af en stor sädeslada på ottorna hvar vinter och
samvetsgrant följt Herrans bud om släktets förökelse hvar
sommar, så vet en nog hur det blir med det »yppiga och retande»
i en stackars bondkvinnas gestalt.
Det hände aldrig, att någon blef sjuk af vällefnad i Sven
Nilssons hus, och näst äldste pojken, som ändå gått i skolan
en termin, han talade aldrig om »gamla», »nyare» eller
»medeltiden», när han skulle bestämma perioden för något
märkligt, utan han sa’: »Mor, det var för några veckor se’n, då
vi fick fläsk till dagvard.»
Men ändå ville det inte gå bra med Sven Nilssons affärer,
och jag tror, att det var för han hade för dyrt främmande
ibland. Inte byamännen, förstås, för di fick hålla till godo
med en sup och en bit råmjölkspannkaka om de tittade in
vid juletid, men där kom ibland en herreman med gullgalon
kring mössan från grannsocknen och hälsade på hos Sven,
och då förslog det vanligen inte med mindre än en eller två
kor i målet, ja, en gång ströko båda oxarne med.
Den främmande herrn med den ofantliga aptiten skälldes
för »kommissarie» och spisade alltid efter en matsedel, som
han fått på själfvaste landskansliet med charta sigillata på.
Man talade just inte mycket om saken i stugan. Far
drog åt svångremmen, mor minskade litet på brödskifvorna,
och barnen gräto när de sågo på de tomma båsen, där
»Gulla» och »Hjelma» stått: det var alltihop.
Se, Sven hade visserligen fått gården för godt pris, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
