Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Omsider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på sin, så var det ingen vidare svårighet för Johanna att
öfvertaga affären. Den gaf tarfligt dagligt bröd, men inte
mer; de gamla blackiga möblerna i de tre små rummen voro
allt hvad hon en gång skulle medföra till den drömda
komministersgården. För linneförrådet var nu ingenting att tala
om; det hade gossarna gått så rysligt illa åt.
Det var långa, tunga år. Frans fick inte fortsätta sina
egna studier såsom han bort och velat; konditioner för att få
lefvebröd stulo tid och kraft och nio hårda år voro tillända,
och Johannas händer hade blifvit röda och fula, hennes rygg
en liten smula böjd af arbetet, när Frans kom hem till den
lilla stiftsstaden för att samtidigt vigas vid sin himmelska och
öppet trolofvas med sin jordiska brud.
Gossarne fingo kallmat till middag för en gång, och
Johanna satt i koret och såg på när hennes älskling af gamle
bispen signades att gå ut som den ringaste tjänaren i den
högste Herrens ärenden, att strida mot köld och hån, att
verka sin lifslånga dag i trohet och kärlek. Och hon kände
huru hennes väsen höjdes och hennes bröst vidgades vid
ceremonien. Denna gamla löjliga ceremoni, som alla
»verkligt upplysta» ju nu måste le åt! Men hon förstod inte
bättre, stackars Johanna; hon var ju bara en liten obildad
mamsell, som kände med kärleken och tänkte med hjärtat.
De ordinerades närmaste bjudas alltid tillsammans med
dem på middag till våra biskopshus invigningsdagen, och
som förlofningen offentliggjorts dagen förut, kom också
Johanna till biskopsgården i sin illa sydda, svarta klädning med
hvitt spetskrås vid halsen, sådant ingen annars numera
brukade. Och hon kände att hon var tafatt och såg dum ut,
och hade en plågsam förnimmelse af att hennes armar voro
för långa, hennes fötter för stora, hennes hår illa kammadt
och hennes nigning för biskopinnan klumpig. Och därborta
gick Frans, ledig, obesvärad, med god hållning, och talade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
