Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Löftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Elin. Wägner
Hon kände hans blick tvärt genom ögonlocken. Då
slog hon upp dem och satte ett par stora, lugna,
frågande blå ögon i hans.
Han rodnade plötsligt, en ny stämning kom upp och
med darrande läppar viskade han:
»Min lilla kära hustru!»
»Ja», sade hon och tryckte händerna mot varandra.
Hon hade verkligen varit hans kära hustru, och hon
brukade säga sig själv, att om han dött med deras
kärlek, så skulle minnet därav vara hennes dagars glädje.
Nu levde han, men kärleken var död, och att detta
kunnat ske, var den gåta, varöver hon grubblade.
Förgäves sökte hon spåra de hemlighetsfulla vägar
djupt nere under livsytan, vilka kärleken beträtt, när
den flytt som en fånge flyr sin väktare på tysta och
brådskande fötter. En morgon vaknade man, och
hjärtat var tomt.
»Han är mig så främmande som om han bodde i
en annan värld, han talar inte, han hör inte vad jag
säger, han känner ingenting mera för mig», klagade
hon för läkaren.
»Det är neurasteni», svarade han, »ingenting annat.
En plötslig viljeslapphet, förorsakad av långvarig
överansträngning. Kan han bara rycka upp sig, blir
han som förr igen. Och ni också.»
Hon ville icke tro auktoriteten. Var kärlekens död
en sjukdom i nerverna, då var kärleken själv bara
friska nerver, ingenting mer.
Men hon var en vacker och känslig kvinna på 34 år
och förmådde ej släppa sin tro på kärleken.
»Min kära hustru!»
»Det tycker jag inte jag är mera», sade hon och
suckade. »Vad är det som förändrat allting?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
