- Project Runeberg -  Den lilla damen i det stora huset /
245

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

voro glada och överraskade. Det kunde han ej
missta sig på. Öch han flyttade över tygeln till sin andra
hand, red tätt intill hene, slog armen om hennes liv,
drog henne till sig och tryckte en lång kyss på hennes
läppar. Han misstog sig icke — hon besvarade
kyssen, och det var med hänryckning han kände
hennes andedräkt blanda sig med hans.

I nästa ögonblick hade hon slitit sig lös. Blodet
hade sjunkit tillbaka från hennes ansikte. Hennes
ögon lågade. Hennes ridspö lyftes som för att slå
honom, men träffade sedan den överraskade Fawn.
Samtidigt satte hon bägge sporrarna i hästens sidor
med sådan kraft att Fawn ryckte till.

Han hörde de mjuka hovslagen dö bort på
skogsvägen, och själv satt han i sadeln helt huvudyr, så
häftigt pulserade blodet. Då det sista hovslaget
tystnat, sjönk han nästan ner från hästen och satte sig
på en mossig sten. Han var svårt angripen,
svårare än han haft en aning om förr än nu i detta
stora ögonblick då han hållit henne i sina armar.
Ja, tärningen var kastad.

Han reste sig så plötsligt att Selim blev rädd och
tog ett språng tillbaka så långt tyglarna räckte.

Vad som nyss hade händt hade kommit helt
oförberedt. Det hade varit oundvikligt, någonting som hade
måst ske. Han hade icke planerat det, men nu visste
han att om han icke uppskjutit sin avresa, om han
icke låtit sig driva med strömmen, kunde han ha
förutsett det. Och nu hjälpte det icke om han reste.
Det vansinniga, det infernaliska i saken och den stora
glädjen var att nu fanns det ej längre något tvivel.
Utan ord, med sina läppar mot hans, hade hon sagt

245

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:22:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lilladamen/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free